Posttraumatiskt stressyndrom hos barn och unga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                           

  (Edvard Munch)

 

Posttraumatiskt stressyndrom, som förkortas PTSD, är en form av ångestsyndrom. Olika människor har olika förutsättningar att hantera påfrestande händelser i livet. Det har att göra med den enskilda individens medfödda sårbarhet och uppväxtmiljö. De flesta klarar av normal psykisk stress, men vissa traumatiska händelser kan upplevas som så svåra att barnet inte klarar av att ta sig igenom krisen, utan drabbas av psykiska symtom. Det kallas för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

 

Traumatiska händelser som kan utlösa posttraumatiskt stressyndrom hos barn kan vara:

• upprepade konflikter och familjevåld

• misshandel och hot

• olycksfall och svår sjukdom

• sexuella övergrepp

• att ha bevittnat eller upplevt våld, svåra olyckshändelser, naturkatastrofer, krig eller flykt.

 

Barnets upplevelse är också beroende av föräldrarnas och omgivningens möjlighet att ge psykisk, fysisk och social trygghet. För barn i kris är det ganska vanligt att även föräldrarnas förmåga att skydda barnet är begränsad, vilket kan medföra en förlust av den trygghet som utgör grunden i barnets tillvaro.

 

Symtom på posttraumatiskt stressyndrom hos unga

 

Barn tar skada av traumatiska händelser på ett likartat sätt som vuxna, men symtomen kan variera beroende på barnets utvecklingsnivå.

Man brukar beskriva tre grupper av symtom vid posttraumatiskt stressyndrom:

• Återupplevande. Typiskt för PTSD är att barnet återupplever den traumatiska händelsen om och om igen, ofta när det försöker somna. Det är inte ovanligt att barn upprepar ett visst beteende i lek, teckningar och tal.

• Undvikande. Barnet betraktar de hemska händelserna utifrån ett sakligt och oberört perspektiv, vilket kan tolkas som tecken på att barnet inte har blivit påverkat. Barn med PTSD verkar ofta håglösa, likgiltiga och vill inte längre leka med sina kamrater.

• Överdriven vaksamhet. Motvilja att gå till skolan, sömnsvårigheter, retlighet och mörkerrädsla är vanligt.

Bebisar och förskolebarn kan få ångestsymtom som separationsrädsla, främlingsrädsla, överdriven rädsla för monster eller djur, undvikande av vissa situationer, sömnsvårigheter eller upptagenhet av vissa ord eller symboler som kan ha ett samband med den traumatiska händelsen.

Behandling av posttraumatiskt stressyndrom hos unga

 

Möjligheterna för ett barn att komma över en traumatisk händelse är beroende av hur föräldrarna eller andra viktiga vuxna i barnets närhet hanterar det som har hänt. Många studier visar att vissa barn med tiden spontant återhämtar sig från posttraumatiskt stressyndrom. I de fallsymtomen finns kvar under lång tid bör behandling ske exempelvis inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. PTSD bör därför helst behandlas av en psykolog.

En viktig del av den psykoterapeutiska behandlingen är bearbetning, det vill säga att man successivt går igenom händelsen för att komma till rätta med symtomen. Barn som har posttraumatiskt stressyndrom vill ofta helt undvika minnen av eller påminnelser om det som har hänt, vilket försvårar behandlingen. Men det finns andra sätt att hjälpa barnet bearbeta händelsen än att prata om den, till exempel genom lek eller genom att låta barnet rita och måla. Man kan aldrig forcera behandlingen – den måste ges i den takt barnet orkar.

Behandlingen syftar också till att lära barnet att kontrollera stressreaktioner och att skapa trygga sociala relationer samt öka den sociala kompetensen.

Det är viktigt att föräldrarna eller andra vuxna som finns i barnets nära vardagsmiljö är med i behandlingen.